Carnaval, all night long - som Dj Mendez sjöng

Efter fyra dagar av historielektioner önskade Lola mig trevlig karneval och lite lagom tomt passerade hälsningen mig förbi utan att jag tog upp vad hon sa, stannade upp för ett ögonblick, ruskade till huvudet och tacka så hjärtligt. Vi visste väl att ett karneval firande var på ingång, en hel veckas lov bara för att ge rum åt den men inte hade då vi någon som helst aning om vad den skulle komma att innefatta. Stolar hade placerats ut längs med Cádiz huvudgata, Andalusiens aveny, redan två dagar innan spektaklet skulle starta igång. Vi hade fått höra att Spanjorer från alla Iberiska halvöns hörn vallfärdar hit för att vara med och fira. Den enda karnevalen som Franco inte lyckades stoppa. Tjejerna var inte alls särskilt inställsamma till utklädnader, nej de tänkte att lite glittrig ögonskugga är tillräckligt utsmyckande och festligt och med de orden dog mina drömmar om glitter och glamour – som dessutom låg alldeles utomordentligt i tiden i och med den i Sverige pågående melodifestivalen. Vi hade listat ut att många affärer är stängda under vissa dagar under festivalen och mina förhoppningar kändes alltmer avlägsna.

Några dagar innan karnevalen följde jag med Maja bort till turistbyrån, den som ligger bortom Plaza de San Juan de Dios lilla park, ner mot hamnen. Till vår förtjusning finns det personal som talar engelska. Åh, äntligen ett språk jag behärskar tänker jag men inser snart att jag nog ska hålla mig till spanska när jag hör kvinnan prata något som jag tillslut uppfattar som engelska med herrn före oss. Bredvid disken står ett sådant där ställ med broschyrer som alltid finns i mindre eleganta hotellobbyer och då såklart även i turistbyråer. Jag scannar igenom dem och hittar snabbt en om karnevalen, plockar på mig den och känner mig genast som morsan eftersom den har en kartdel så man enkelt kan hitta var olika event håller till bland stadens alla små gränder och torg - precis en sådan som just hon skulle snurra runt med. Jag får med denna broschyr reda på att själva karnevalståget – och med det karnevalens invigning. Det var dock lite otydligt vilken tid på fredagen det skulle ske och när vi chansade och gick ut trodde vi att vi missat hela tåget. Josefin vände snabbt på klacken och gick tillbaka men det skulle hon inte ha gjort för som vi andra hoppades på när vi irrade ner längs med avenidan så hade vi inte missat någonting. Tillsynes ändlöst karnevaltåg, vagn efter vagn med olika teman och dansare eller temaenligt utklädda spanjorer mellan varven fyllde snart upp gatan. Man upptäcker dock fort att det som först är sprakande och spännande snabbt svalnar och det är då man inser att man hamnat på fel sida av vägen.

Vad mer hade karnevalen att erbjuda? Den hade ju precis börjat. Det finns små skräpbutiker insprängda mellan husportarna ungefär överallt som dessutom in princip alltid har öppet och på något sätt lyckades vi hamna inne i en, provandes ett sparsamt urval småtillberhör eller karnevalaccessoarer som vi till min förvåning, och glädje tjackar oss. Det är så långt de kan sträcka sig och jag tänker att det är bättre än inget. Jag lyckades inte dechiffrera fram någon direkt aktivitet eller dylikt men vi bestämmer oss för att i alla fall känna på staden på lördagen och gör oss i ordning i vad de andra tycker är lämpliga karnivalattiraljer. När vi kommer ner på San Juan de Dios torget så uppenbaras ett folkhav av spanjorer utklädda från topp till tå i allt från Disneykaraktärer till ett vandrande fotbollsspel, ett sådant där spelarna är spetsade av stålrör som man snurrar på för att passa och göra mål. ”Told you so” tänker jag lite nöjt eftersom det är vi som är de som sticker ut med våra blygsamma, nästan obefintliga utklädnader. Förrutom att det är proppat med folk i hela Casco Viejo som står och hänger och dricker så är det inte så mycket mer. Ingen musik, inget jippo eller liknande som håller en underhållen och efter en liten tur runt staden ser vi oss snart hemgående igen.

Efter detta var det inget mer som kändes som karnevalanda, inte någon annan anda för den delen heller och förutom en utomhus musikal av La Bella y La Bestia, även känt som Skönheten och Odjuret, som egentligen var till för de lite yngre invånarna men som jag mer än gärna upplevde – musikal som musikal, så var det bara ännu en ursäkt för att få vara ledig, utan ens en kristen anknytning. En ledig vecka som var över innan den hade börjat och det åter var dags att infinna sig i universitets salar.

//Inget inlägg från någon annan... föga förvånat//

La ciudad del Carmen

Det var med raska steg vi gick ner mot Sjukhuset Puerta del Mar där bussen skulle hämta upp oss kvart i nio. Någonstans tjugo över – fem i halv dök bussen äntligen upp lite lagom stereotypt spanskt sådär. Några mexikanare som vill snacka – bäst att snabbt ta på mig hörlurarna och sluta ögonen. Säg till när vi är framme i Sevilla. ESN Cádiz hade lagt dagsutflykten redan andra helgen så om man ville med var man tvungen att vara på alerten och anmäla sig redan dagen efter ankomst.

Till skillnad mot Cádiz blygsamma stadsliv med sina lugna gränder och stillsamma torg med knappt några restauranger med undantag för de få hotellens turistomgivning så brer Sevilla ut sig och välkomnar turister med öppna armar. Plaza España med sin typiska sydspanska arkitektur, mönstrat kakel och mjuka former starkt influerat av kulturer bortom medelhavets horisont. Byggnaden som omger torget har i forna dagar varit ett universitet och man kan nästan se hur det fortfarande hemsöks av kemister och fysiker, skuggor av professorer i litteratur och filosofi i dess korridorer. Eftersom gatorna än idag är fyllda med hästdragna vagnar och Katedralen fortfarande är ett centrum för möten är det som om man tagits tillbaks i tiden för ett ögonblick tills man åter kastas tillbaks till dagens moderna vardag. Det sägs att Guld Tornet ska vara vad som evigt vaktat och vakat över staden och dess invånare men tornet känns påtagligt anspråklöst, nästan så att man inte ens tänker på det där det står i slutet på boulevarden längs med kanalen. Nya torget där man en gång i tiden köpte och sålde djur, exotiska djur tänkte jag och såg framför mig något liknande ett menageri, fast där djuren inte enbart är för åskådning. Berskha, Pull&Bear, Corte Inglés, en, två, tre Zara butiker, listan kan göras lång. Vi får även syn på den danska butiken Tiger med dess dumheter och minst sagt egna produkter. Jag hoppas fylla på lagret med flamingopappersnäsdukar jag påbörjade i Malmös butik i somras men de verkar vara säsongsprodukter och kommer ut tomhänt.

75 minuter att slå igen. Det ligger en Starbucks på andra sidan torget Puerta de Jerez. Förundrade av den upplysta sirenen och hennes kallelser, passerar vi det minst lika upplysta och betydligt mycket vackrare torget utan att slita blicken från henne. Jag beställer inget, ska ändå inte ha något, dyrt är det - och allt för mycket socker. Tiden lyckades på något sätt svepa förbi i rasande tempo och vi nästan springer tillbaka för att inte missa bussen, bussen som kom att bli nästan en timma sen. Återigen blir vi påminda om att punktlighet inte ligger i spanjorers natur. 

//Jocke 

La ceremonia de apertura

Egentligen ville jag inte ens åka hit     visst lockade läget, den till synes ändlösa sandstranden med Atlanten som brer ut sig och omfamnar halvön, att slippa det usla skämtet till vinter i Sverige, men tre månader? Kurser totalmente på spanska, jag som redan har svårt att hänga med på Victorias lektioner. Det är dödsdömt, jag kommer sitta som en fågelholk, och enbart bli ihågkommen som "han som hela tiden gjorde bort sig i sin totala okunnighet..." Hur kan de ens föreslå att jag ska få åka? Till och med Paula, lärarassistenten från Madrid, sa att gaditanerna pratar slarvigt, att de har en dialekt som är rätt stark för att fortfarande få kallas castellano, för att inte tala om Johans varningar om att nivån kommer vara högre en vi besitter.

Jag hoppades att det skulle bli 2-3 veckor i Malaga. 2-3 veckor är lagom länge, lagom är bra, då gör det inte så mycket att jag failar, för syftet är ändå bara att få känna på skolsystemet i Spanien. Skriva ett litet arbete om vistelsen, det låter som något som lämpar sig mig. Låt hela det nya Cádiz-projektet rinna ut i sanden, det är helt okey för mig! 

Men så stod jag där, helt plötsligt, med en förkylning i ryggen, ensam i föräldrarnas nya lägenhet i Stockholm medans de roade sig med Melodifestivalen, restaurang och hotellbesök nere hos mig i Linkan. Imorgon står jag i det som i tre månader framöver ska föreställa mitt hem.

Det hade först sagts att vi skulle börja den första kursen den 17:de - Bra! Då har jag en hel vecka på mig att bekanta mig min nya stad, lyssna in mig lite i dialekten, få in lite vardag och rutin i det nya, men nej nej. Vi kom dit söndag kväll, i ösregn sprang vi fram och tillbaka med packning, upp fyra våningar till den iskalla lägenheten, och redan dagen därpå skulle vi hitta igenom hela staden, till andra sidan där universitet ligger, hitta salen där lektion hålls samt köra igång direkt med första kursen - 5hp som en del av másterprogrammet här i Andalusien.

Vid det här laget hade jag redan börjat räkna ner dagarna. Det är tur att jag skaffat mig underhållning på laptopen för något internet eller tillhörande skypesamtal att fly undan till har vi då inte.

Två timmar om dagen, måndag till torsdag. Manuel är en kvart sen, som sig bör så där lagom stereotypt, bra, då är det bara en timma och 45 minuter kvar. Det sker ingen form av presentation eller liknande mellan oss deltagande. Håller jag mig bara i bakgrunden, osynlig och skriver av delar av hans pp borde jag klara mig. Jag lyckas snappa upp ord och meningar, tänker att det ändå är rätt grundläggande saker han tar upp. Klockan närmar sig 18:15, Manuel klickar snabbt förbi de sista 5-6 slidesen till den sista där han tackar för sig. En och en halv timma. Inte alls lika farligt. Första dagen avklarad, Manuel verkar väldigt sympatisk, kursen inte allt för avancerad. tre lektioner till, fyra med en ny lärare nästa vecka sen är det en hel veckas lov,
Jag kanske överlever den här terminen trots allt!  

//Det är nog bäst om var och en presenterar sig själv eftersom vi faktiskt är fyra stycken som har den här bloggen. Som dess skapare passar jag dock på att ge min själv privilegiet att inviga LiUbloggen från Cádiz och förklara den öppnad.
Jocke//