La ceremonia de apertura

Egentligen ville jag inte ens åka hit     visst lockade läget, den till synes ändlösa sandstranden med Atlanten som brer ut sig och omfamnar halvön, att slippa det usla skämtet till vinter i Sverige, men tre månader? Kurser totalmente på spanska, jag som redan har svårt att hänga med på Victorias lektioner. Det är dödsdömt, jag kommer sitta som en fågelholk, och enbart bli ihågkommen som "han som hela tiden gjorde bort sig i sin totala okunnighet..." Hur kan de ens föreslå att jag ska få åka? Till och med Paula, lärarassistenten från Madrid, sa att gaditanerna pratar slarvigt, att de har en dialekt som är rätt stark för att fortfarande få kallas castellano, för att inte tala om Johans varningar om att nivån kommer vara högre en vi besitter.

Jag hoppades att det skulle bli 2-3 veckor i Malaga. 2-3 veckor är lagom länge, lagom är bra, då gör det inte så mycket att jag failar, för syftet är ändå bara att få känna på skolsystemet i Spanien. Skriva ett litet arbete om vistelsen, det låter som något som lämpar sig mig. Låt hela det nya Cádiz-projektet rinna ut i sanden, det är helt okey för mig! 

Men så stod jag där, helt plötsligt, med en förkylning i ryggen, ensam i föräldrarnas nya lägenhet i Stockholm medans de roade sig med Melodifestivalen, restaurang och hotellbesök nere hos mig i Linkan. Imorgon står jag i det som i tre månader framöver ska föreställa mitt hem.

Det hade först sagts att vi skulle börja den första kursen den 17:de - Bra! Då har jag en hel vecka på mig att bekanta mig min nya stad, lyssna in mig lite i dialekten, få in lite vardag och rutin i det nya, men nej nej. Vi kom dit söndag kväll, i ösregn sprang vi fram och tillbaka med packning, upp fyra våningar till den iskalla lägenheten, och redan dagen därpå skulle vi hitta igenom hela staden, till andra sidan där universitet ligger, hitta salen där lektion hålls samt köra igång direkt med första kursen - 5hp som en del av másterprogrammet här i Andalusien.

Vid det här laget hade jag redan börjat räkna ner dagarna. Det är tur att jag skaffat mig underhållning på laptopen för något internet eller tillhörande skypesamtal att fly undan till har vi då inte.

Två timmar om dagen, måndag till torsdag. Manuel är en kvart sen, som sig bör så där lagom stereotypt, bra, då är det bara en timma och 45 minuter kvar. Det sker ingen form av presentation eller liknande mellan oss deltagande. Håller jag mig bara i bakgrunden, osynlig och skriver av delar av hans pp borde jag klara mig. Jag lyckas snappa upp ord och meningar, tänker att det ändå är rätt grundläggande saker han tar upp. Klockan närmar sig 18:15, Manuel klickar snabbt förbi de sista 5-6 slidesen till den sista där han tackar för sig. En och en halv timma. Inte alls lika farligt. Första dagen avklarad, Manuel verkar väldigt sympatisk, kursen inte allt för avancerad. tre lektioner till, fyra med en ny lärare nästa vecka sen är det en hel veckas lov,
Jag kanske överlever den här terminen trots allt!  

//Det är nog bäst om var och en presenterar sig själv eftersom vi faktiskt är fyra stycken som har den här bloggen. Som dess skapare passar jag dock på att ge min själv privilegiet att inviga LiUbloggen från Cádiz och förklara den öppnad.
Jocke//